19. Hur många vattenprovsutspädningsmetoder finns det vid mätning av BOD5? Vilka är driftsföreskrifterna?
Vid mätning av BOD5 delas vattenprovsutspädningsmetoder in i två typer: allmän utspädningsmetod och direktspädningsmetod. Den allmänna utspädningsmetoden kräver en större mängd utspädningsvatten eller inokuleringsutspädningsvatten.
Den allmänna utspädningsmetoden är att tillsätta cirka 500 ml utspädningsvatten eller inokuleringsutspädningsvatten till en 1L eller 2L graderad cylinder, sedan tillsätta en beräknad viss volym vattenprov, tillsätta mer utspädningsvatten eller inokuleringsutspädningsvatten till full skala och använda en gummi i slutet till Den runda glasstaven rörs sakta upp eller ner under vattenytan. Använd slutligen en sifon för att föra in den jämnt blandade vattenprovlösningen i odlingsflaskan, fyll den med lite spill, lock försiktigt till flaskproppen och förslut den med vatten. Flaskmun. För vattenprover med det andra eller tredje utspädningsförhållandet kan den återstående blandade lösningen användas. Efter beräkning kan en viss mängd utspädningsvatten eller inokulerat utspädningsvatten tillsättas, blandas och införas i odlingsflaskan på samma sätt.
Direktutspädningsmetoden är att först införa ungefär halva volymen utspädningsvatten eller inokuleringsutspädningsvatten i en odlingsflaska med känd volym genom hävert, och sedan injicera volymen vattenprov som bör tillsättas varje odlingsflaska beräknat baserat på utspädningen faktor längs flaskväggen. , tillsätt sedan utspädningsvatten eller inokulera utspädningsvatten till flaskhalsen, stäng försiktigt flaskans propp och förslut flaskans mun med vatten.
Vid användning av direktutspädningsmetoden bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att inte tillföra utspädningsvattnet eller inokulera utspädningsvattnet för snabbt i slutet. Samtidigt är det nödvändigt att utforska driftsreglerna för att införa den optimala volymen för att undvika fel orsakade av överflöd.
Oavsett vilken metod som används, när vattenprovet förs in i odlingsflaskan, måste åtgärden vara skonsam för att undvika bubblor, luft som löses upp i vattnet eller syre som läcker ut ur vattnet. Se samtidigt till att vara försiktig när du försluter flaskan ordentligt för att undvika att luftbubblor blir kvar i flaskan, vilket kan påverka mätresultaten. När odlingsflaskan odlas i inkubatorn bör vattenförseglingen kontrolleras varje dag och fyllas med vatten i tid för att förhindra att tätningsvattnet avdunstar och tillåta luft att komma in i flaskan. Dessutom måste volymerna för de två odlingsflaskorna som används före och efter 5 dagar vara desamma för att minska felen.
20. Vilka är de möjliga problem som kan uppstå vid mätning av BOD5?
När BOD5 mäts på avloppsvattnet från ett avloppssystem med nitrifikation, eftersom det innehåller många nitrifierande bakterier, inkluderar mätresultaten syrebehovet av kvävehaltiga ämnen som ammoniakkväve. När det är nödvändigt att särskilja syrebehovet för kolhaltiga ämnen och syrebehovet för kvävehaltiga ämnen i vattenprover, kan metoden att tillsätta nitrifikationshämmare till utspädningsvattnet användas för att eliminera nitrifikation under BOD5-bestämningsprocessen. Till exempel, tillsats av 10 mg 2-klor-6-(triklormetyl)pyridin eller 10 mg propenyltiourea, etc.
BOD5/CODCr är nära 1 eller till och med större än 1, vilket ofta indikerar att det finns ett fel i testprocessen. Varje länk i testningen måste ses över, och särskild uppmärksamhet måste ägnas åt om vattenprovet tas jämnt. Det kan vara normalt att BOD5/CODMn är nära 1 eller till och med större än 1, eftersom oxidationsgraden av organiska komponenter i vattenprover av kaliumpermanganat är mycket lägre än för kaliumdikromat. CODMn-värdet för samma vattenprov är ibland lägre än CODCr-värdet. mycket.
När det finns ett regelbundet fenomen att ju högre utspädningsfaktor och desto högre BOD5-värde är orsaken oftast att vattenprovet innehåller ämnen som hämmar tillväxt och reproduktion av mikroorganismer. När utspädningsfaktorn är låg är andelen hämmande ämnen i vattenprovet större, vilket gör det omöjligt för bakterier att genomföra en effektiv biologisk nedbrytning, vilket ger låga BOD5-mätresultat. Vid denna tidpunkt bör de specifika komponenterna eller orsakerna till de antibakteriella substanserna hittas, och effektiv förbehandling bör utföras för att eliminera eller maskera dem före mätning.
När BOD5/CODCr är låg, till exempel under 0,2 eller till och med under 0,1, om det uppmätta vattenprovet är industriavloppsvatten, kan det bero på att det organiska materialet i vattenprovet har dålig biologisk nedbrytbarhet. Men om det uppmätta vattenprovet är stadsavlopp eller blandat med visst industriavloppsvatten, vilket är en andel av hushållsavloppet, beror det inte bara på att vattenprovet innehåller kemiskt giftiga ämnen eller antibiotika, utan de vanligaste orsakerna är icke-neutralt pH-värde. och närvaron av kvarvarande klorfungicider. För att undvika fel, under BOD5-mätningsprocessen, måste pH-värdena för vattenprovet och utspädningsvattnet justeras till 7 respektive 7,2. Rutininspektioner måste utföras på vattenprover som kan innehålla oxidanter som restklor.
21. Vilka är indikatorerna som indikerar växtnäring i avloppsvatten?
Växtnäringsämnen inkluderar kväve, fosfor och andra ämnen som krävs för växternas tillväxt och utveckling. Måttliga näringsämnen kan främja tillväxten av organismer och mikroorganismer. För mycket växtnäring som kommer in i vattenkroppen kommer att få alger att föröka sig i vattenkroppen, vilket resulterar i det så kallade "eutrofiering"-fenomenet, vilket ytterligare försämrar vattenkvaliteten, påverkar fiskeproduktionen och skadar människors hälsa. Allvarlig övergödning av grunda sjöar kan leda till sjösumpning och död.
Samtidigt är växtnäringsämnen väsentliga komponenter för tillväxt och reproduktion av mikroorganismer i aktiverat slam, och är en nyckelfaktor relaterad till den normala driften av den biologiska reningsprocessen. Därför används växtnäringsindikatorer i vatten som en viktig kontrollindikator i konventionella avloppsreningsoperationer.
Vattenkvalitetsindikatorer som indikerar växtnäringsämnen i avloppsvatten är främst kväveföreningar (såsom organiskt kväve, ammoniakkväve, nitrit och nitrat etc.) och fosforföreningar (såsom totalfosfor, fosfat etc.). I konventionella avloppsreningsverksamheter är de i allmänhet Övervaka ammoniakkväve och fosfat i inkommande och utgående vatten. Å ena sidan är det för att upprätthålla normal drift av biologisk rening, och å andra sidan är det att upptäcka om avloppsvattnet uppfyller de nationella utsläppsnormerna.
22. Vilka är vattenkvalitetsindikatorerna för vanliga kväveföreningar? Hur hänger de ihop?
Vanligt använda vattenkvalitetsindikatorer som representerar kväveföreningar i vatten inkluderar totalt kväve, Kjeldahl-kväve, ammoniakkväve, nitrit och nitrat.
Ammoniakkväve är kväve som finns i form av NH3 och NH4+ i vatten. Det är det första steget av den oxidativa nedbrytningen av organiska kväveföreningar och är ett tecken på vattenförorening. Ammoniakkväve kan oxideras till nitrit (uttryckt som NO2-) under inverkan av nitritbakterier, och nitrit kan oxideras till nitrat (uttryckt som NO3-) under inverkan av nitratbakterier. Nitrat kan också reduceras till nitrit under inverkan av mikroorganismer i en syrefri miljö. När kvävet i vattnet huvudsakligen är i form av nitrat kan det tyda på att innehållet av kvävehaltigt organiskt material i vattnet är mycket litet och vattenförekomsten har nått självrening.
Summan av organiskt kväve och ammoniakkväve kan mätas med Kjeldahl-metoden (GB 11891–89). Kvävehalten i vattenprover mätt med Kjeldahl-metoden kallas även Kjeldahl-kväve, så det allmänt kända Kjeldahl-kvävet är ammoniak-kväve. och organiskt kväve. Efter avlägsnande av ammoniakkväve från vattenprovet mäts det sedan med Kjeldahl-metoden. Det uppmätta värdet är organiskt kväve. Om Kjeldahl-kväve och ammoniak-kväve mäts separat i vattenprover är skillnaden också organiskt kväve. Kjeldahl-kväve kan användas som kontrollindikator för kvävehalten i det inkommande vattnet från reningsutrustning, och kan även användas som referensindikator för att kontrollera övergödningen av naturliga vattenförekomster som floder, sjöar och hav.
Totalkväve är summan av organiskt kväve, ammoniakkväve, nitritkväve och nitratkväve i vattnet, vilket är summan av Kjeldahl-kväve och totalt oxidkväve. Totalt kväve, nitritkväve och nitratkväve kan alla mätas med spektrofotometri. För analysmetoden för nitritkväve, se GB7493-87, för analysmetoden för nitratkväve, se GB7480-87, och för analysmetoden för totalkväve, se GB 11894- -89. Totalt kväve representerar summan av kväveföreningar i vatten. Det är en viktig indikator på naturlig vattenföroreningskontroll och en viktig kontrollparameter i avloppsreningsprocessen.
23. Vilka är försiktighetsåtgärderna för att mäta ammoniakkväve?
De vanligaste metoderna för bestämning av ammoniakkväve är kolorimetriska metoder, nämligen Nesslers reagenskolorimetriska metod (GB 7479–87) och salicylsyra-hypokloritmetod (GB 7481–87). Vattenprover kan konserveras genom försurning med koncentrerad svavelsyra. Den specifika metoden är att använda koncentrerad svavelsyra för att justera vattenprovets pH-värde till mellan 1,5 och 2, och lagra det i en 4oC-miljö. Minsta detektionskoncentrationer för Nessler-reagensets kolorimetriska metod och salicylsyra-hypokloritmetoden är 0,05 mg/L respektive 0,01 mg/L (beräknat i N). Vid mätning av vattenprover med en koncentration över 0,2mg/L When kan den volymetriska metoden (CJ/T75–1999) användas. För att få korrekta resultat, oavsett vilken analysmetod som används, måste vattenprovet fördestilleras vid mätning av ammoniakkväve.
Vattenprovernas pH-värde har stor inverkan på bestämningen av ammoniak. Om pH-värdet är för högt kommer en del kvävehaltiga organiska föreningar att omvandlas till ammoniak. Om pH-värdet är för lågt kommer en del av ammoniaken att stanna kvar i vattnet under uppvärmning och destillation. För att få exakta resultat bör vattenprovet justeras till neutralt före analys. Om vattenprovet är för surt eller alkaliskt kan pH-värdet justeras till neutralt med 1mol/L natriumhydroxidlösning eller 1mol/L svavelsyralösning. Tillsätt sedan fosfatbuffertlösning för att bibehålla pH-värdet vid 7,4 och utför sedan destillation. Efter uppvärmning avdunstar ammoniak från vattnet i gasformigt tillstånd. Vid denna tidpunkt används 0,01~0,02mol/L utspädd svavelsyra (fenolhypokloritmetoden) eller 2% utspädd borsyra (Nesslers reagensmetod) för att absorbera den.
För vissa vattenprover med högt Ca2+-innehåll genererar Ca2+ och PO43- efter tillsats av fosfatbuffertlösning olöslig Ca3(PO43-)2-fällning och frigör H+ i fosfatet, vilket sänker pH-värdet. Uppenbarligen kan andra joner som kan fällas ut med fosfat också påverka pH-värdet på vattenprover vid upphettad destillation. Med andra ord, för ett sådant vattenprov, även om pH-värdet justeras till neutralt och en fosfatbuffertlösning tillsätts, kommer pH-värdet fortfarande att vara mycket lägre än det förväntade värdet. För okända vattenprover, mät därför pH-värdet igen efter destillation. Om pH-värdet inte är mellan 7,2 och 7,6 bör mängden buffertlösning ökas. I allmänhet bör 10 ml fosfatbuffertlösning tillsättas för varje 250 mg kalcium.
24. Vilka är de vattenkvalitetsindikatorer som speglar innehållet av fosforhaltiga föreningar i vattnet? Hur hänger de ihop?
Fosfor är ett av de beståndsdelar som är nödvändiga för tillväxten av vattenlevande organismer. Det mesta av fosforn i vatten finns i olika former av fosfater, och en liten mängd finns i form av organiska fosforföreningar. Fosfater i vatten kan delas in i två kategorier: ortofosfat och kondenserat fosfat. Ortofosfat avser fosfater som finns i form av PO43-, HPO42-, H2PO4-, etc., medan kondenserat fosfat inkluderar pyrofosfat och metafosforsyra. Salter och polymera fosfater, såsom P2O74-, P3O105-, HP3O92-, (PO3)63-, etc. Organofosforföreningar inkluderar huvudsakligen fosfater, fosfiter, pyrofosfater, hypofosfiter och aminfosfater. Summan av fosfater och organisk fosfor kallas totalfosfor och är också en viktig vattenkvalitetsindikator.
Analysmetoden för totalfosfor (se GB 11893–89 för specifika metoder) består av två grundläggande steg. Det första steget är att använda oxidanter för att omvandla olika former av fosfor i vattenprovet till fosfater. Det andra steget är att mäta ortofosfat och sedan reversera Beräkna den totala fosforhalten. Under rutinmässiga avloppsreningsoperationer måste fosfathalten i avloppsvattnet som kommer in i den biokemiska reningsanordningen och avloppsvattnet från den sekundära sedimenteringstanken övervakas och mätas. Om fosfathalten i det inkommande vattnet är otillräcklig, måste en viss mängd fosfatgödsel tillsättas för att komplettera det; om fosfathalten i avloppsvattnet från den sekundära sedimentationstanken överstiger den nationella standarden för utsläpp på första nivån på 0,5 mg/L, måste åtgärder för borttagning av fosfor övervägas.
25. Vilka är försiktighetsåtgärderna för fosfatbestämning?
Metoden för att mäta fosfat är att fosfat och ammoniummolybdat under sura förhållanden genererar fosfomolybdenheteropolysyra, som reduceras till ett blått komplex (refererat till som molybdenblått) med användning av reduktionsmedlet tenn(II)klorid eller askorbinsyra. Metod CJ/T78–1999), kan du också använda alkaliskt bränsle för att generera flerkomponentfärgade komplex för direkt spektrofotometrisk mätning.
Vattenprover som innehåller fosfor är instabila och analyseras bäst direkt efter insamling. Om analysen inte kan utföras omedelbart, tillsätt 40 mg kvicksilverklorid eller 1 mL koncentrerad svavelsyra till varje liter vattenprov för konservering och förvara det sedan i en brun glasflaska och placera det i ett 4oC kylskåp. Om vattenprovet endast används för analys av totalfosfor krävs ingen konserverande behandling.
Eftersom fosfat kan adsorberas på plastflaskors väggar kan plastflaskor inte användas för att lagra vattenprover. Alla glasflaskor som används måste sköljas med utspädd het saltsyra eller utspädd salpetersyra och sedan sköljas flera gånger med destillerat vatten.
26. Vilka är de olika indikatorerna som speglar innehållet av fast material i vatten?
Fast material i avloppsvatten inkluderar flytande material på vattenytan, suspenderat material i vattnet, sedimenterbart material som sjunker till botten och fast material löst i vattnet. Flytande föremål är stora bitar eller stora partiklar av föroreningar som flyter på vattenytan och har en densitet som är mindre än vatten. Suspenderat material är små partikelföroreningar suspenderade i vattnet. Sedimenterbart material är föroreningar som kan sedimentera på botten av vattenförekomsten efter en tid. Nästan allt avloppsvatten innehåller sedimenterbart material med komplex sammansättning. Det sedimenterbara materialet som huvudsakligen består av organiskt material kallas slam, och det sedimenterbara materialet som huvudsakligen består av oorganiskt material kallas rester. Flytande föremål är i allmänhet svåra att kvantifiera, men flera andra fasta ämnen kan mätas med hjälp av följande indikatorer.
Indikatorn som reflekterar det totala fasta innehållet i vatten är totala fasta partiklar, eller totala fasta partiklar. Beroende på lösligheten av fasta ämnen i vatten kan totala fasta ämnen delas in i lösta fasta ämnen (Dissolved Solid, förkortat DS) och suspenderade fasta ämnen (Suspend Solid, förkortat SS). Enligt de flyktiga egenskaperna hos fasta ämnen i vatten kan totala fasta ämnen delas in i flyktiga fasta ämnen (VS) och fixerade fasta ämnen (FS, även kallad aska). Bland dem kan lösta fasta ämnen (DS) och suspenderade fasta ämnen (SS) ytterligare delas in i flyktiga lösta fasta ämnen, icke-flyktiga lösta fasta ämnen, flyktiga suspenderade fasta ämnen, icke-flyktiga suspenderade fasta ämnen och andra indikatorer.
Posttid: 2023-09-28
